Under de senaste 20 åren har kunskapen inom neuropsykologin kontinuerligt vuxit med nya upptäckter och insikter.
Från att tidigare varit frågor som hanterats inom olika discipiner som neurologi och psykologi, har den gemensamma väven som binder dessa samman blivit tydligare.
De tidiga effekterna av de sociala sammanhangens inverkan på inte bara barnets psykiska utveckling, men också rent bokstavligen på hjärnans mognad har blivit allt mer beskrivna.
Det som Freud redan på 1900-talets början förutspådde av att kunna förankra de psykologiska fenomenen i den neurologiska basen har kommit allt närmare. Många av psykoanalysens begrepp har därmed fått en neurologisk beskrivning.
De senare årtionendenas ökande kunskap av anknytningens avgjort stora betydelse för den senare psykiska utvecklingen kan också ses i ljuset av kunskapen om hjärnans utveckling, specieltt i de frotala och parietala loberna.
Under psykoterapi stimuleras nya neuronala synapser och tidigare brister och hinder kan börja läkas.
Psykoterapi har fått en utveckling mot något som skulle kunna kallas neuropsykoterapi