Tre frågor

De flesta som kommer till terapi har med sig tre frågor, även om de inte kanske är uttalade och formulerade.
De är:
Hur har det blivit så här?
Varför har det blivit så här?
Vad ska jag göra för att få det bättre?

Den första frågan handlar mycket om att hitta sina egna vägar i att se hur det liv jag lever leder till mitt lidande. Det är alltså en fråga att hitta den egna ansvarigheten och möjligheten även där andra kanske utövar makt över mig. Det är en fråga om att se hur mina nuvarande val och lösningar leder till att mina svårigheter upprepas om och om igen. Det är ju svårt att ändra på andra, bättre då att börja med mig själv och min egen del. Det kan vara motigt att vilja se den egna delen. Men det är där möjligheten till utveckling finns.

När det gäller frågan varför det blivit som det har, ligger svaret till delar i min historia och hur mitt liv sett ut. Gamla relationer har format min person och mitt sätt att leva, speciellt om det skett när jag var liten. Det finns inget egenvärde i att undersöka detta om det inte är så att det gamla går igen och livet nu egentligen är en upprepning av livet då. Är det så kan perspektiv på mitt liv leda till större beslutsamhet att själv forma min fortsättning. Det som plågar är inte bara mitt eget fel utan kanske en kreativ lösning på en besvärlig situation för länge sedan. Det kan leda till att man befrias från skuld och kanske skamkänslor, kanske till och med kan känna stolthet över det barn man var.

Det som sedan kommer att vara en viktig uppgift är att våga nya sätt att forma sina relationer till andra. Ofta har självkänslan lidit av det som hitintills varit. Det blir nu en fråga om att våga andra sätt att vara med andra. Kanske såväl att sätta gränser för vad man accepterar från andra som att våga be om det man behöver. Att göra sig själv värdefull.