De senaste årens neuropsykologiska forskning visar tydligt något som vi alla nog redan vet:
”The primary focus of psychotherapy appears to be the integration of affect in all its forms, with conscious awareness, and cognition”. (Cotzolino, Louis)
Målet är att förena känsla, tanke och medvetenhet.
Eller för att uttrycka det lite annorlunda: Att låta den vuxne i oss ta vårt inre barn i handen och trösta det med att Då inte längre behöver vara Nu.
Det förefaller allt mer angeläget att hitta vägarna att förena kognitiva metoder med en psykodynamisk förståelse speciellt för den tidiga anknytningens betydelse för vår förmåga till goda och närande relationer i våra vuxna liv.
Eftersom så mycket av det som utgör känslor, och därmed relationer, i våra liv tar sig medvetna eller omedvetna uttryck genom våra kroppar, kroppsspråk och förmåga till upplevelse av kroppen, borde det vara svårt att bortse från den aspekten inom psykoterapins fortsatta utveckling. Säkert kommer kroppsorienterade psykoterapiformer att integreras i de nu vanliga. I USA händer det redan i Sensory Motor Psychotherapy där den kände forskaren Alan Schore finns med i ledningen.
